Rebban

Alldeles nyss läste jag ett intressant inlägg hos http://www.virpi.blogg.se/, som denna gång handlade om tvångstankar. Där beskrev hon om hennes symptom, så det gav mig idén om att skriva om mina! Men som en lättnad så har den största delen av mina tvångstankar försvunnit iväg, då vi sökte upp en profesionell psykolog till hjälp. Det hade nämligen med tiden inte bara blivit mitt problem, utan påverkade också min familj med mina "ritualer".
   Psykologen tog 900 kronor per timmesbesök, vilket tvingade mig till att bli bättre. Men efter en resa hon gjorde så tog hon aldrig tillbaka kontakten, men jag led inget större av det. Jag gillade henne inte så speciellt mycket. Men i utbyte så försvann inte mina svårigheter i stället.

Tvångshandlingar och tvångtankar räknas in på samma problemsområde (OCD). Här är mina problem angående det:

Minus (-) = ett problem som är borttaget eller inte längre påverkar mig
Plus (+) = ett problem som fortfarande är kvar

-  Vid varje speciell knapp (som fanns i skolan, bl.a.)  var jag tvungen att trycka på, om jag skulle passera den.
   (Annars skulle jag eller nära och kära drabbas av otur.)

-  Gick jag i trappor så tvingades jag att sparka på varje trappsteg, tills jag nått det normala golvet.
   (Gjorde jag inte det så skulle någonting hemskt hända, kanske att någon jag väldigt mycket bryr mig om skulle dö.)

-  Efter en bön så var jag tvungen att viska "Jag klarade det igen" 4-8 gånger. (Jag var troende som barn.)
   (Jag var då så ung att jag inte förstod varför jag egentligen tvingade mig själv att säga det, jag var bara tvungen.)

-  När jag cyklade förbi tunnlar så var jag tvungen att ropa "Jadeladiho" helst två gånger minst, glömde jag det så tvingades jag att cykla tillbaka och fördubbla antalet ropningar, även om jag hade bråttom till skolan.
   (Visste inte egentligen varför jag gjorde det då heller, det var också någonting som jag var tvungen att säga utan att veta varför.)

+  Måste ibland många gånger återvända till en kran för att försäkra mig om att jag stängt av vattenkranen.
   (Annars känner jag mig osäker isåfall jag inte stängt av den.)

+  Måste tvätta händerna hela tiden och rengöra mig noggrannare än normalt. Om jag inte gör det så får jag den där obehagliga känslan av att inte vara ren. Det innebär att jag tar ca 15-30 minuter på mig för att göra ett toabesök, vilket känns väldigt handikappande ibland. Om någon stackare står utanför och väntar på mig (vid en offentlig toalett) så finns inte mycket jag kan göra. Det kan i värsta fall orsaka köer utanför dörren innan jag är klar.
   Vid tvättning av händerna efter toabesök så har jag upptäckt att jag inte känner mig ren efter minst fyra tvålomgångar.
   (Detta innebär att jag är noggrannare med hygien än normalt, annars tror jag att jag är smutsig. Också en ohygienisk miljö omkring mig kan påverka min bakterieskräck.)

   Många av mina tvångshandlingar och tvångstankar har alltså försvunnit, men det jobbigaste är fortfarande kvar: Bakterieskräcken. Jag tror aldrig att jag någonsin blir kvitt det, med eller utan psykolog. Men vem vet, jag kanske har fel? Jag hoppas det.

Äntligen fick jag tillfälle att börja använda min nya rosa kalender! Det är inte bara färgen jag älskar, utan också att pengarna som lagts ner på att köpa den går till behövande människor. Dyr var den, 99 kr på Bokia, men också bra. Se min andra bild för att förstå hur mycket tid jag spenderar på att sitta och klottra om dagarna, det blir ganska mycket skoltid i längden som går ut på att annteckna onödigt mycket.

 
Gör en god gärning: Stöd Rosa Bandet, du också!

 
Det märks att skolan börjat igen, kalendern är redan full av olika planer av olika slag...

Om nätterna ligger jag och pinas i min säng, osäker och rädd för att sova. Jag kan inte riktigt förklara varför, men en obehaglig känsla säger mig att jag inte är ensam i rummet. Ofta lyssnar jag till mitt "sjätte sinne" och ger vika för den rädsla jag känner. Hela tiden ligger jag och tänker på om någon är nära, kanske ligger under min säng och väntar på att jag sticker ut handen, så att den kan gripa tag i min handled och dra mig ner. Men samtidigt så får man ju tänka på sitt förnuft, som säger att det hela bara är fantasier. Sådant var ju något man var rädd för som ett litet barn.
   Tidigare hade jag också väldiga problem med känslan som sa att man aldrig var ensam, men då i ett värre fall. Jag kunde inte stanna ensam hemma, för att någonting inuti mig spelade mig ett spratt. Det hela slutade i gråt, jag trodde ju att en mördare gömde sig i huset för att döda mig. Mer om det finns inget mer att säga, jag hade en väldigt livlig fantasi. Men nu var det så annorlunda. Nu är det bara på kvällarna som jag får den känslan, då alla sover tyst, men jag ligger vaken om natten. För det första kan jag ändå berätta att det inte handlar om mörkret, det är något jag inte längre är rädd för. I det är jag ibland, till och med, tryggare än i ljuset.
   När någon är nära så försvinner plötsligt känslan, men så fort de går så kommer den tillbaka. Men som sagt är det bara på kvällarna, varför vet jag inte säkert, men en chansning är att jag blir skrämd utan kontroll över mina ögon. Anledningen till det är att jag inte ser, för jag har egentligen linser under dagarna. Så fort jag tar av dem så blir allt jag ser så suddigt. Så suddigt att jag inte kan se vad som är framför mig, bara det som är riktigt nära. Kanske är det också det som trycker på om kvällarna, att inte kunna se klart nog för att avgöra vad jag tittar på? Skulle någonting ske det ögonblicket så är jag ju faktiskt chanslös emot det som händer. Utan sina ögon kommer man ju inte långt, för dem som är van att kunna se.
   Det hela som jag nu har beskrivit är nästintill allt jag vet. Kan man kalla det en släng av förföljelsemani, eller är det här någonting helt annat?


Nu känner jag kanske inte riktigt som den här bilden visar, men den är ju faktiskt lite humoristisk också.

Idag upptäckte jag mig själv ovanligt negativ. Det är vid sådana tillfällen man får tänka till och rycka upp sig själv ifrån det som stör en. Jag är ju trots allt i tonåren, och jag kan inte förneka att mitt temprament varierar mer än normalt i den åldern som jag har (15 år, för er som undrar).
   Just nu har jag tagit mitt förnuft till fånga för att pigga upp mig själv. Det är ju inte kul att snacka med någon som inte ens försöker vara positiv. Nu har jag istället gjort någonting som jag tycker om att göra; att handla mat. Det krävs ingenting exklusivt för att bli glad, för min del. Kanske gör det inte heller det för dig, om du någonsin känner som jag gjorde.


Så här bör man se ut, glad och positiv.