Rebban

Idag upplevde jag en av de tillfällen man tycker är de värsta i sitt liv. Usch och fy! Stress är så jobbigt.
   Allt började med att jag skulle till idrotten. Jag var precis i tid dit, så jag borde ha sett skymten av mina klasskamrater i omklädningsrummet innan de sticker ner till gymnastikrummet (de är lite snabbare än mig).
   Men när jag väl var där så var det tomt. "Nåja, de har väl hunnit ta sig dit lite tidigare den här gången", tänkte jag och var på väg att gå och byta om. Men så plötsligt kom sjuorna ifrån gympasalen, vilket var underligt eftersom mina klasskamrater då brukar stanna i omklädningsrummet tills de lämnat gymnastiken. Konstigt...
   När alla sjuor befann sig i omklädningsrummet så gick jag därför och tittade efter mina klasskompisar i gympan, men ingen var där! Jag blev då plötsligt stressad. Hade sett fel på schemat? Vilken lektion var det då? Hade jag gått fel? Vart skulle jag gå?
   Snabbt så sprang jag därför till mitt skåp, där mitt schema låg. Så där försäkrade jag mig om att jag faktiskt sett rätt, det var idrott! Men varför var då ingen där?
   Då sprang jag tillbaka till gympan, och denna gång påmindes jag om att jag kanske borde se på lappen som vår lärare varje gång tejpar på ytterdörren. Den har vi för att veta vart vi ska vara, men eftersom vi inte behövt använda oss av den på länge så hade jag helt glömtbort den! På lappen stod det att vi skulle vara i "Bionärhallen", en gymnastiksal ca hundra meter därifrån.
   Så jag fick återigen springa. Springa, springa och springa. Jag flåsade, men var tvungen att fortsätta springa. När jag äntligen var framme så var det bara att direkt att byta om. För allt detta springande så hade jag ändå gjort allt strul ganska snabbt. Och inte hade jag egentligen hoppat över en del av idrotten, för det där springandet var mer idrott än jag annars brukar ha på idrottstimmarna i skolan!


Jag kan enkelt sammanfatta hela händelsen med: Gå dit, springa tillbaka, springa tillbaka, springa vidare och byta om.