Rebban

Stackars de människor som inte förstår sig på våra underliga uttryck. Vi är så otydliga, men jag måste medge att det finns någon slags humor i det hela. Tänk hur konstiga vi skulle uppfattas som i så fall vi säger såhär till någon som inte är fullt van med det svenska språket:

Jag fick en kråka i halsen.
Tänk att ta meningen bokstavligt, hur hemskt hade det inte då låtit? Jag menar: Vem brukar vanligtvis ha en fågel i halsen?

Huvudet på skaft.
Stackars människor... Ett huvud på ett skaft kan inte vara en vacker syn.

   Så jag kan sammanfatta oss svenskar med att vi är lite smått tokiga, utan att vi ens märker det. Eller så har vi bara mycket humor.

På en internetsida (http://www.titane.ca/igod/main.html) kan man "chatta med Gud". Nu vet jag att allt är en bluff, men det är fortfarande roligt att skratta åt alla de misstag som datorprogrammet kan göra.
   Här är ett samtal med "Gud":

Me:
 Are you a she?
God:
I am a  Male, of course. Would you really expect a woman to be running the show? robot.  Are you a man or a woman?
Me:
 Woman.
God:
Me too. I am a  she.

Först sa han sig vara en man, och sedan ändrade han sig till att vara en kvinna. Och så plötsligt stod det "robot" utan anledning också. Haha...! Vart kom det ordet ifrån egentligen?

Idag hörde jag en rolig vits under mitt arbete på praon. Där var även två andra praoelever, som då talade med varandra. Det var då jag hörde en av dem nämna en rolig vits.
   Så här går den:

1 = Vet du vad världens minsta fågel heter?
2 = Nej.
1 = Snorkråka!

Haha! Jag tycker att den är så rolig... Men roligare var det också att veta att hon t.o.m. dragit vitsen för småbarn på ett dagis, som sedan visade sig ha gått runt och sagt den om och om igen hela dagen.
   Så nu vet ni: Dra aldrig snor-vitsar med barn, för då springer de runt och talar om, och skrattar åt, den hela dagen.

Jag kom att tänka på ett gammalt minne ifrån när jag var yngre, då en av mina tokiga kompisar gjorde någonting riktigt roligt. Jag tänker inte nämna hennes namn, men jag kan avslöja att det är en tjej.

Vi tog en kort promenad längs en väg i Kolforsen, för där jag bor så är det så lugnt att ingenting oturligt kan hända. Men min vän la visst ett lite väl stort förtroende i det, för rätt som det var kunde hon göra någonting oväntat som hon trodde att ingen annan än vi såg. Och under den här promenaden gjorde hon någonting sådant:
   Vi talade som vanligt då hon plötsligt drog ner byxorna och sa: "Jag måste pinka!" Jag skrattade och sa att hon inte kunde sätta sig ner och kissa på vägen, men hon brydde sig inte om det. Istället sa hon de oförglömliga orden: "Men det är ju ingen som ser mig".
   Då hörde vi plötsligt ljudet av någonting bakom oss, och när jag vände på mig stod där vad vi hade fruktat: En bil! I bilen satt också en man, väntandes på att vi skulle flytta på oss så att han kunde köra förbi.
   Min vän fick panik och drog upp byxorna innan hon ens hunnit kissa klart, men hennes kiss rann fortfarande längs vägen. Stackars henne, för en del av urinet hamnade i trosorna. Men jag skrattade bara, och det var omöjligt för mig att sluta. Gud, så jag skrattade...!