Önsknings-lista:
1. Att få en banan. 
Jag behöver bara en banan till för att kunna göra ett banan-bröd till pappa!
2. En bra väg i Kolforsen. 
Jag skulle verkligen uppskatta om någon miljonär kunde fixa asfalt på vår väg hit till Kolforsen... På så vis skulle vi slippa allt gnäll om den dåliga vägen, och inte längre behöva betala flera tusen om året för att stötdämparna gått sönder. Och så skulle det vara riktigt trevligt med fler människor här, som skulle åka hit oftare om vägen fungerade bra.
3. Inget TV-tittande på kvällarna. 
Jag tycker inte om TV:n... Jag skulle hellre gå ut på en mysig promenad istället.
4. 
Att få en pojkvän...
Förlåt, men jag är faktiskt en tonåring!
5. Att få flytta hemifrån. 
Ännu en gång slår mina tonårskänslor till. Jag vill bli mer självständig!
Det var mina önskningar. Hur lyder dina?
Ljuva dåtiden...
Jag har alltid varit förtjust i dåtidens sätt att bli glada. Deras sätt att ha kul var mysigare och enklare då, och alla kunde glädjas åt det mesta. Ett exempel att bli glada av var alla människor omkring dem, för det var inte säkert att man hade råd med många andra saker att göra då. Många hade t.ex. inte pengar så det räckte för att köpa en bil på 50-talet. Så istället gjorde de det som gav dem mer glädje gratis: Att umgås med varandra.
Men nu har allting förändrats... TV-apparaterna har t.o.m. tagit över hemmet hos de normalaste familjerna, vilket ofta resulterar i övervikt och olyckligheter. Och inte umgås de med varandra heller, för nu sitter många hellre framför TV:n istället med sin familj.
Är det det här som gör oss lyckliga? Men i så fall; är det värt priset att vår jord håller på att rasa ihop, bara för att vi vill slösa på el och andra orsaker till jordens klimatförändringar? Det tycker inte jag.
Istället för att förbjuka naturens resurser för någonting vi varken tänker på eller uppskattar, varför kan vi inte då göra det som gjort oss människor lyckliga tidigare i historien? T.ex. att gå ut på en promenad, eller framför allt att umgås med varandra. Det skulle göra oss alla gott, för den här världen behöver lite äkta lycka lite mer...
På 50-talet var det exempelvis inte många som hade råd för TV-apparater heller, så man fick finna sin lycka någon annanstans.
Nu kanske du funderar... "Jobbade man inte jämt då? Hade man verkligen tid för fritid då?" I så fall har du rätt, man arbetade nog mer då. Men man arbetade inte alltid, och det var tid som man fick över efter arbetet. Hur hade de annars fått tid att träffa någon och få egen familj och vänner?
Orolig dröm
Jag drömde att jag skulle ut på prao, men jag hade helt glömt bort var jag bestämt att praoa. Så därför sprang jag runt i virrvarr med min kompis, panikslagen för att det ska se ut som att jag skolkade.
Det var stressigt, men nu är jag glad av att vara tillbaka till verkligheten. Men det får mig att fundera över hur hemskt det måste kännas för människor som fått minnesförlust... Det kan inte vara enkelt.
Pruttflingor?
Jag tycker att Kellogs All Bran-flingor är jättegoda och jag äter dem till frukost på morgonarna, men jag måste erkänna att deras reklam skrämmer mig lite...
På reklamen säger de att "8 av 10 tycker att All Bran får magen att fungera". Vad menas egentligen med det? Betyder det med andra ord att man blir ovanligt pruttig och nödig, eftersom det får magen att fungera? För isåfall är det nog dags att jag slutar med de där flingorna innan de sätter fart på gaseriet i magen!
Jag brukar äta flingorna med smak av äpple och fikon. Jättegoda tillsammans med vaniljyoghurt!
För att få prenumeranter
Det här har ni kanske redan upptäckt själva, men för er som inte gjort det så tänker jag berätta:
Jag har funnit ett samband mellan alla de bloggar som har en väldig massa prenumeranter... Vad de har gemensamt är (nu blir det spännande) ... Antalet inlägg!
Jag har upptäckt att alla mästerbloggar jag fått syn på lägger in ovanligt många inlägg per dag i jämförelse med oss andra, oavsett hur intressanta inläggen är! Desto fler inlägg, desto fler människor får syn på bloggen. Och då spelar det ingen roll om inläggen är intressanta eller inte.
Jag har länge funderat varför just Blondinbella (bland så många andra duktiga bloggare) blev den kändaste, men nu vet jag varför.
Nu vet jag vad som krävs för att få fler prenumeranter, men jag föredrar ändå att köra mitt eget "rejs" i min egen takt... D.v.s. långsamt.
Typiska tankar
"Vad mycket jag lagat mat och bakat på sistone! Brukar man inte bli less på liknande handarbeten efter en skolveckas prao på ett bageri?"
"Kanske skulle jag passa bättre i smink...? Men innan dess; vad ska jag göra åt min frisyr?"
"De där nya glasögonen gjorde verkligen susen! Nu kan jag äta frukost innan jag besöker toa, och det har på något vis bidragit med extra-tid, så nu är jag betydligt snabbare på morgonen än tidigare. Wow, så skönt det är att kunna ta det lugnare och sluta stressa så väldigt!"
"Nu har det varit lamt om inlägg för min del ett tag... Dags att skriva!"
"Vad fint väder det är! Kanske borde jag ta mig en promenad...?"
"Har jag några läxor?? Har jag några läxor?? (Slår upp almenackan) Puuuhh... Jag kan ta det lugnt den här veckan."
Oroliga kvällstankar
Det låter kanske komplicerat, men det är dessa tankar och funderingar som ofta ligger och gnager mig i bakhuvudet om kvällarna. Vad ska jag göra när jag blir gammal och grå? Kommer de problem man tidigare upplevt som stora då bara vara rena barnleken i jämförelse med dem som möter mig då?
Kanske är jag bara oroad inför framtiden, eller också nuet... Men ändå känns det som att alla runtom mig just idag haft det lite lättare. För idag har jag mest burit på en börda ovanpå mina axlar, oförmögen att få det att ramla av. Sina känslor går ju inte att styra så enkelt...
Dåligt samvete
P.g.a. ett missförstånd så lider jag just nu av dåligt samvete. Jag var inte riktigt tydlig och på så vis missuppfattas saker lätt, även om inte avsikten låg som det verkade. Men man får helt enkelt försöka svälja det hela, och hoppas på att ingenting av detta någonsin sprids ut. För just nu vill jag helst bara lära mig av mina misstag.
Jag kan inte berätta vad det hela handlar om, men att det hela verkligen inte menades som det kan uppfattas...
Tur är det att det hela inte uppmärksammats av någon, och jag hoppas att människor kan förstå att missförstånd ibland kan ske...
Misslyckad tanketid
Svenskan är väldigt viktig för mig, jag vill verkligen inte sänka mitt betyg i det ämnet. Om jag inte sänker så kommer jag ändå att känna mig så besviken på mig själv. "Jag vet att jag kan göra bättre", känner jag alltid efter någonting jag inte känner mig fullt nöjd med. Men varför gör jag det inte bättre då, om jag verkligen kan?
Egentligen borde jag sitta och fundera just nu, på vad jag kan få i uppgift att skriva imorgon. Men ändå sitter jag här nu och skriver.
Temat till skrivuppgiften vi imorgon måste skriva är natten.
Ikväll har jag inte varit mig själv, mitt temprament har varit ovanligt högt, och jag har blivit irriterad av det minsta lilla störningsmoment. Det är inte så jag mår bra utav att vara, så just nu mår jag inte så bra. Men jag ska inte klaga, det är säkert många tonåringar i Sverige som sitter och stressar för samma sak som jag just nu. Så jag kan väl ingenting annat än hoppas på att det går bra för dem och mig själv imorgon.
Önska mig lycka till, snälla!
Baggu
På dessa fyra bilder så syns det att det går att använda dem till mycket, men är det verkligen värt pengarna? De kostar hela 79 kr styck på internet (och minst 16 kr i frakt).
Fantasiryck
Vid sidan om det hela så hade jag en bild i mitt huvud hur stolt min lärare, Bosse, skulle ha varit om han hört eller läst det jag alldeles då fantiserade ihop. Jag var så glad, för aldrig tidigare har jag varit med om ett sådan flyt. Min koncentration var bättre än någonsin och jag var så lycklig. Om jag skrev ner det i uppgiften så skulle jag få ett klart MVG!
Men så kom plötsligt Bosse gåendes i korridoren, lektionen skulle börja. Glad, som jag var, gick jag till min plats i klassrummet. Men när jag försökte fortsätta min bra idé så var allt som bortblåst. Allt jag tidigare tänkt ut hade försvunnit ur mitt huvud, och omöjligt var det för mig att börja om. Allt jag mindes var bara grunden, och alla detaljer jag lagt på plats i mitt huvud var nu utspridda. Det var en sådan besvikelse... Men jag sörjde ändå inte, jag hade ju trots allt upplevt någonting alldeles nytt, och det bara via min egna fantasi! Det gör mig fortfarande glad att veta att jag kunnat åstakomma någonting sådant. Men jag har också lärt mig någonting extra: Att alltid anteckna ner användbara tankar.
Berättelsen jag fantiserade om handlade delvis om grenar, så jag tänkte att det kunde vara passande som bild.
Total tystnad
Är du intresserad av att veta någonting som är riktigt förnedrande och pinsamt för någon som lider av jobbig bakterieskräck? Jag ska berätta...
Jag klev ut ur toalettrummet i skolan, efter att ha gjort ännu en vanlig sak: att snyta mig (jag gillar inte orena näsor). Men jag var visst inte den ända person som lagt märke till mina ständiga (och långa) toabesök, för utanför hade några tjejer suttit under tiden. Där brukar de ofta vara, vilket kan vara en av anledningarna till deras upptäckt.
De frågade mig: "Varför går du alltid på toaletterna här nere, och inte på övervåningen?" Jag har nämligen mitt klassrum där.
De hade upptäckt att jag alltid gick på toa och att jag alltid går på nedervåningen... Kan det bli värre?! Ovanpå det hela så är de också fullt medvetna om att jag har bakterieskräck.
Jag svarade: "För att de inte har någon tvål där..." Det var allt. Tystnad. Ingen sa ett ord, men jag kunde se deras blickar. Och som man brukar säga: "En blick säger mer än tusen ord". Och i detta fall föll orden till att passa precis in på situationen.
Där gick jag, med deras starka blickar hack i häl, följt av ett elakt fnissande bakom min rygg.
Men jag är ändå inget freak, det vet jag. Jag är bara lite annorlunda.
Vill skaffa iller
Jag har läst en hel del om illrar, eftersom jag föredrar att vara medveten om det man funderar på att skaffa en dag. Vad jag kommit fram till är att jag inte kommer att sitta still lika mycket som vanligt, någonting som jag faktiskt tänker positivt om. Kanske slipper jag tillbringa långa dagar att göra någon nytta då... Man måste ju städa väldigt mycket med en iller i huset, för de tycker om att käka i sig de små saker de kommer över, någonting som kan sluta i en olycka.
På internet har jag läst att man behöver minst fem kvadratmeters utrymme för en iller, vilket jag har. Men om dessa underbara djurdrömmar kommer att bli verklighet så blir det inte av först i sommar, då jag flyttat ut i vår gäststuga. Mina föräldrar är tveksamma om detta snack om illrar, men jag är säker på att det kommer att gå bra. Jag tänker mer på djuren än min önskan att skaffa iller, vilket i detta fall inte ska leda till att bli optimistisk. För att påpeka så tar jag bättre hand om mina kära katter än vad andra vuxna oftast gör.
Om min framtida iller vill ut på en promenad, då tar jag honom ut på en promenad.
Om min framtida iller råkat bajsa på golvet, då torkar jag bort det som hamnat fel.
Det är man får tänka. Det är så enkelt det bör bli.
Sommarplaner
Det ska bli skönt när dagen väl kommer för mig att få ta mer ansvar och förhoppningsvis lära mig mer inom att sköta ett eget boende, även om detta är nästintill en ersättning för den "riktiga varan" att flytta hemifrån. Jag kommer, trots allt, ändå att bo på samma tomt som dem (bara drygt tio meter ifrån vårt nuvarande hus).
Det är en fin stuga, men innehållet behöver göras om för att kunna bo där på heltid. Där behövs t.ex. skaffas en toalett, målas om, byggas in en dörr och mycket mer.
Rensa hjärnan
Varje dag sitter jag onormalt länge framför datorn, vilket ofta väcker åsikter hos mina föräldrar. De säger åt mig att sluta sitta framför datorn och slappa, jag måste få i mig mer frisk luft. Det är någonting jag såklart inte kan förneka, men det är ändå bra för mig att skriva, för på något underligt vis så mår man bättre efteråt. Det är precis som om man har skrivit bort en hel del dåliga tankar genom att skriva upp de positiva eller djupa sakerna som man känner för att skriva upp. Jag känner mig glad att ha den här bloggen, även om jag inte ens har någonting i närheten av Blondinbellas besökarantal. Men just nu är jag fortfarande glad över mitt besökarrekord på åtta personer!
Boxning - En levande & död dröm
Min pappa, Ronny, var som ung en duktig boxare inom BK Falken, med sin far som tränare. Men inte nog med det så var även hans två bröder uppvuxna med samma träning, deras namn är Jimmy och Sören. För er som är boxningskunniga vet nog vem Sören är, eftersom han visade sig bli den bäste av dem alla tre. Han stred sig långt, och är därför ihågkommen av många äldre intresserade män än idag. Men min pappa blev aldrig fullt ut som Sören, och därför är det inte lika många som minns honom inom boxningen längre, trots att han faktiskt vunnit ett svenskt mästerskap.
I många fall har jag tänkt tillbaka på mig själv som liten, då jag faktisk kände glöden för att boxas, precis som pappa gjort. Men nu är han inte lika intresserad längre, och ville inte heller att jag skulle börja tävlingsboxas. Han ville inte att jag skulle förstöra mitt "fina utseende" med en massa hårda smällar. Det var naturligtvis inte vad jag önskat mig att höra ifrån honom, men jag la ändå inte större allvar på hans ord. Jag ville ju boxas.
Pappa började lära mig lite grann (för skojs skull), då de lät mig slå med handskar på pappas hand. Jag var redan då stark, och jag hade anlag för sporten. Jag hade det roligt och hade lagt seriösa tankar på att börja träna på riktigt, så jag talade med mamma om saken. Jag undrade om hon kunde tala med farfar, så att han kunde lära mig boxas, precis som han höll på att göra med Martin (min kusin).
Vad mamma och pappa tidigare hade sagt om boxningen hade ingen större betydelse, men det hon då sa till svar på min fråga förstörde alla mina drömmar i en mening: "Farfar har sagt till mig tidigare att han tycker att det känns läbbigt att se kvinnor boxas". Såklart ifrågasatte jag det hela, varför han hade sagt så, men djupt inne visste jag att det inte skulle förändra hur han egentligen kände, speciellt inte genom att vädra mina åsikter hos mamma. Så därför boxades jag inte något mer trots att jag än idag vill göra det. Men nu är det väl ändå försent att göra det till någonting seriöst, jag är väl för gammal för att någonsin kunna bära hopp om att bli bra. Och kanske är farfar lite för gammal för träning av någon ny också...
Fejk, men snyggt!
De flesta människor omkring oss har någon gång färgat eller blekt sitt hår, men det inte lika många personer bär fastklistrade plastnaglar eller lådsasögonfranskar. Anledningen är för det mesta att de säger att "det är fejk", men är det inte lika mycket fejk att låtsas ha en hårfärg som att bära prydnadssaker som t.ex. "fejknaglar"? Jag är övertygad om att många som bär det har veka, svaga naglar, och därför vill få dem att hålla längre. För om man tar hand om dem på rätt sätt så är det, enligt min åsikt, ändå ganska charmigt.
Det är mode med hårförlängningar, när det här är så mycket snyggare! Men för att vara ärlig så tycker jag inte att naglarna ska vara för långa, då ökar även hygiensrisken negativt.
Vill bli fadder
Det som betyder så lite för oss, betyder så mycket för en annan.
Älskar att skriva
Ända sedan jag var liten så har jag brunnit för intresset att skriva. Jag var till stor del inte så duktig då, men ändå lite över medel. Så jag fortsatte att skriva mina halvdåliga sagor, fortfarande med hopp om att en dag bli författare. När jag var för liten för att skriva så berättade jag istället historier för mamma och pappa, men de tog aldrig slut, så i slutänden så somnade mamma istället (ja, det har verkligen hänt). Det är ju svårt att hålla sig vaken när någon pratar i evigheter, och inte heller kommer till någon poäng.
Så kvar ligger drömmen om att ge ut en alldeles egen bok. Det enda hindret att skriva är nog för att skolan börjar nu, och det brukar innebära att jag inte riktigt kommer att ha tillräckligt med tid för det. Men man får åtminstone lite fritid över till det roliga! Som att skriva i den här bloggen t.ex., det är ju roligt.
Nu skriver inte jag så här pass mycket då, men...
Våga öppna sig
När vi gick där under den vackra halvmörka himlen så fick vi idén att lyssna på lite musik. Efter att ha gått igenom alla hennes låtar på mobilen så började vi spela de som låg på min. Till en början lyssnade vi bara till glada sånger som "It's raining men", men så plötsligt spelades en så annorlunda, fin sång upp. Jag känner någonting speciellt för den låten, kanske var det därför som jag faktiskt vågade ta steget att sjunga med henne. Låten var "Because of you" med Kelly Clarkson, och jag hade sedan tidigare bestämt att lära mig texten. Så när vi gick där, två vänner bredvid varandra, så kände jag ingen anledning att hålla tillbaka. Redan i början av låten så sjöng jag med henne. Det kanske inte låter så speciellt, men för mig var det någonting stort. Tidigare har jag haft problem att öppna mig för människor, men att faktiskt våga sjunga... Det var verkligen stort!
Snabbt var det över för min del, men det behövdes inte heller många meningar för att göra någon skillnad. Jag hade byggt upp mer mod för andra människor, och så mycket vänskap. Det upptäckte jag då, och det betyder mycket att veta det. Jag har nu ännu en nära vän. Det visste jag innan, men inte på samma sätt. Jag hade nu någon som faktiskt vågade säga hur glatt förvånad hon blev över att jag sjöng med henne, och någon som tyckte att jag hade fin röst. Aldrig har jag sjungit för någon på år, så ingen har någonsin kunnat bedömma hur jag låter. Men antagligen låter jag inte dåligt, för jag litar på henne. Det hon säger är vad jag tror på.
