Rebban

Är du intresserad av att veta någonting som är riktigt förnedrande och pinsamt för någon som lider av jobbig bakterieskräck? Jag ska berätta...

Jag klev ut ur toalettrummet i skolan, efter att ha gjort ännu en vanlig sak: att snyta mig (jag gillar inte orena näsor). Men jag var visst inte den ända person som lagt märke till mina ständiga (och långa) toabesök, för utanför hade några tjejer suttit under tiden. Där brukar de ofta vara, vilket kan vara en av anledningarna till deras upptäckt.
   De frågade mig: "Varför går du alltid på toaletterna här nere, och inte på övervåningen?" Jag har nämligen mitt klassrum där.
  De hade upptäckt att jag alltid gick på toa och att jag alltid går på nedervåningen... Kan det bli värre?! Ovanpå det hela så är de också fullt medvetna om att jag har bakterieskräck.
   Jag svarade: "För att de inte har någon tvål där..." Det var allt. Tystnad. Ingen sa ett ord, men jag kunde se deras blickar. Och som man brukar säga: "En blick säger mer än tusen ord". Och i detta fall föll orden till att passa precis in på situationen.
   Där gick jag, med deras starka blickar hack i häl, följt av ett elakt fnissande bakom min rygg.

Men jag är ändå inget freak, det vet jag. Jag är bara lite annorlunda.

Det var inte först eftermiddagen som mamma kom med idén om att vi skulle handla på ICA Maxi. Hon hade lovat att åka med mig och handla idag, men Maxi är så mycket roligare och större än vanliga ICA, så därför blev det mer som "mor-och-dotter-tid" än annars.
   När vi hade strövat runt i affären ett tag så gick jag till bokhörnan för att titta efter en bra bak- eller kokbok. Efter ett tags funderande så kom äntligen mamma (hon hade under tiden lagt lite saker i vagnen). Jag frågade henne om det vore en bra idé att köpa den fina boken "Hemma hos Jamie", men då kom mamma med en annan idé. Hon sa att hon kunde köpa den åt mig, för att jag var "världens bästa dotter". Det var väldigt gulligt sagt, och det blev så det blev.
   Efter ett tags vandrande runtom i affären så kurrade min mage, så jag bad mamma att vi kunde handla någonting att äta. Det blev inte precis som jag tänkt mig (men så roligt och gott) när mamma köpte två semlor, en till mig och en till henne. Så det blev väldigt mysigt när vi efteråt satt i bilen och mumsade i oss godsakerna. Under den tiden vi smaskade i oss semlor så hade vi egentligen bestämt att gå ut på en promenad, men det ställde vi in. Man kan säga att vi blev lite för lata när vi tryckt i oss någonting så onyttigt. Men jag har faktiskt inte ätit på en evighet, så då tyckte jag faktiskt att jag var mig förtjänt av någonting riktigt gott.

 
Här är en bild på min bok och halvuppätna semla, som var väldigt söt (men inte lika söt som min mamma!) För henne är jag världens bästa dotter, men hon är för mig världens bästa mamma.

 
Det var typiskt av mig att råka kladda med semlan... Det kanske syns dåligt, men en del ligger på min jacka.
   (Underligt, jag ser så olik mig ut på bilden. Men tro mig, det gick inte att få en bättre.)

På senaste tiden har mina besökssiffror höjts väldigt snabbt, och mina förväntningar ökar nästan för var dag som går. För inte länge sedan stod mitt rekord som åtta besökare per dag, när det idag slog om till 13. Jag blev väldigt glad, och är som sagt förväntansfull inför hur många besökare det blir imorgon. Därför blir det också att jag undrar hur ni egentligen fann min blogg från början, eftersom besökssiffrorna ständigt ökar utan att jag behöver göra så mycket för det.
   Efter era svar på frågan så kommer jag att sammanställa resultatet i procent och publicera det i min blogg. Och för er som gärna vill reklamera sin blogg så är det här ett bra tillfälle, för jag kommer nämligen att lägga ut era bloggnamn för att visa vilka som kommenterat och deltagit i min procentundersökning.

Jag kan enkelt sammanfatta det hela med en fråga: Hur hittade ni min blogg från början?

Egentligen så ser jag förfärligt dåligt, och utan mina linser vore jag som en försvarslös kattunge utan klor. Vad jag menar är alltså att jag knappt kan se ifrån långt håll, men tittar jag på min hand så ser jag den väldigt detaljrikt. Det beror på att jag är närsynt, och kan därför bara se klart från nära håll.
   Inte nog med att jag redan ser så dåligt, min syn försämras fortfarande till det sämre, och mina linser räcker inte längre till fullt ut. Jag börjar att se dåligt igen, och i skolan så är det ett riktigt dåligt tecken, för då kommer jag inte längre att kunna se vad som står på tavlan.
   Igår stod jag i skolkorridoren och stirrade ut igenom ett fönster. Rakt framför fönstret fanns då ett rött hus, och en flaggstång utan flagga. Så jag koncentrerade mig för att titta på stången, men kunde inte uttyda om det var en eller två stycken, som bara stod tätt intill varandra. Därför tog jag ett foto av flaggstången med min mobil, zoomade in bilden och tittade. Det visade sig då att det bara var en flaggstång, och att jag börjat få riktigt dålig syn, även med linser.


Den person som tagit den här bilden kan inte ha haft linser själv, för jag kan nämligen se att linsen är ut-och-in. Det syns på den böjda kanten längst upp.

 
Så här ska en lins se ut när man lägger den på ögat. Kan du se skillnaden?

Snart kommer tiden då jag tvingas tillbringa timmar framför papper och böcker, bara för att lära mig de prov och skoluppgifter som ska lämnas in. Men på något vis så känns det ändå skönt att läxperioden inte riktigt ännu är här, då kan jag utnyttja den sista stunden i frihet (framför datorn och skriver). I och för sig så kommer några Nationella prov i svenska, och då kommer jag åtminstone att få tid att skriva.
   Jag ska försöka beskriva en underlig känsla, som består av iver och nervositet. Vanligtvis så brukar inte nervositet vara någonting positivt för mig, men ändå finns en känsla inom mig som säger att det kommer att gå bra och till och med kanske vara kul med det stora svenska-provet! Därför väljer jag nog också att tänka på det viset, bättre är ju det än att gå runt och älta om någonting som inte ens skett ännu.

 
Nu är det såklart inte bara Nationella prov som närmar sig, utan också andra stora uppgifter, (kanske större)!

Alla vet vi ju att man inte alltid är den alertaste människan i världen när man vaknar upp en tidig vardagsmorgon, trött och virrig, i väntan på att snart hämtas upp av taxin och köras raka vägen till skolan. Men att vara så "borta" som jag var imorse är ju nästan korkat!
   Ungefär såhär löd mitt och mammas samtal imorse:

Mamma: "Oj, så du ser trött ut!"
Jag: "Ja..."
Mamma: Men du, jag undrade om vi skulle laga köttfäslimpa idag, när jag kommit hem från jobbet. Vad sägs om det?"
Jag: "Ja, det kan vi göra."
Mamma: "Ska vi då göra som mormor brukar göra, ha på lite bacon på toppen?"
Jag: "Va? Ska vi ha bacon ovanpå en limpa??"
Mamma: "(~Skratt~) Bacon på en limpa? (~Skratt igen~) Kära Rebecka, jag pratar om en köttfärslimpa! Det är ju en maträtt, inget bröd."
   Och sedan skrattade vi lite, när jag insett hur vimsig jag varit.

De flesta människor omkring oss har någon gång färgat eller blekt sitt hår, men det inte lika många personer bär fastklistrade plastnaglar eller lådsasögonfranskar. Anledningen är för det mesta att de säger att "det är fejk", men är det inte lika mycket fejk att låtsas ha en hårfärg som att bära prydnadssaker som t.ex. "fejknaglar"? Jag är övertygad om att många som bär det har veka, svaga naglar, och därför vill få dem att hålla längre. För om man tar hand om dem på rätt sätt så är det, enligt min åsikt, ändå ganska charmigt.

 
Det är mode med hårförlängningar, när det här är så mycket snyggare! Men för att vara ärlig så tycker jag inte att naglarna ska vara för långa, då ökar även hygiensrisken negativt.

När man nämner någonting angående rykten så får det mig att tänka på vad min kompis idag berättade för mig. Det var delvis någorlunda väntat att någonting som det kan ske, men ändå gjorde det mig så förvånad.

Rebecca och jag talades vid i skolan om det ena och det andra, precis som vi brukar göra då vi har tid. Men så plötsligt så säger hon någonting så oväntat, som att hon trodde att jag var lesbisk. Jag blev såklart mycket överraskad och började delvis skratta. Varifrån har man fått det ifrån?
   Det var då tanken slog mig att det kunde bero på mitt hår, det är ju kortklippt som killar kan ha. Först kunde man tro att det var anledningen, men när hon också nämnde att någon sett mig kyssa en tjej, då kunde det inte bero på någonting annat än vanliga hederliga lögner, som någon i desperat handlig säger bara för att verka speciell för ögonblicket. Men hur kan man vara så självisk? Tänk om ryktet spridit sig och det funnits någon i skolan som hatar homosexuella, då hade det ju kunnat sluta riktigt illa. För tanke på alla rasister så skulle det inte förvåna mig att även sådana människor finns där.
   Tur är det att jag inte känner någonting negativt för homosexuella, och att jag tar det hela lite komiskt. Jag menar: Det hade ju kunnat vara värre...

Ingenting går upp emot svensk hederlig husmanskost!

   Idag bjöds vi, till lunch, på pölsa i skolan, en klassisk "resträtt", gjord av inälvor och mindre fint kött. Men nu har tiderna förändrats, så nu slipper vi käka en röra av tarmar och fettklumpar ifrån kött, för den pölsa vi äter i skolan består bara av fint, gott kött. Jag tyckte åtminstone att det smakade gott, men dessvärre gjorde inte så många andra det... Antagligen för att de inte vill tycka om det, de hade ju fått för sig att det innehöll kött som blivit över ifrån andra tidigare köttmaträtter. Men det har det inte.
   Tidigare har jag praoat på Centralköket, där all vår skolmat tillverkas. Där berättade de anställa att det bara var en myt att skolmaten innehöll sådana ingredienser som ofint kött, och dem tror jag på (också för att jag var med under matlagningen, då de lagade pölsa).

 
Vad jag däremot inte kan garantera är att pölsan i butiker är fria ifrån inälvor, de anställda i Centralköket varnade mig nämligen för att inte lite på dessa produkter.

 
(Denna bild är tagen från internet.)
   Så här kan pölsa se ut (den gråfärgade massan). En stor del till det dåliga ryckte pölsan fått beror nog på utseendet, många har svårt att äta mat som inte ser god ut. Inbillning kan faktiskt få utseendet att påverka smaken. Själv tycker jag faktiskt att den här maten ser god ut, men jag skulle gärna äta potatis till...

Igår åkte jag buss tillsammans med min vän Matilda. Vi hade precis talat med varandra om att det är starkt av dem som vågar att vara sig själv, trots den ibland orättvisa värld vi lever i. Nästan precis då så klev en "speciellt klädd" tjej in i bussen. Vi båda reagerade på det, men med positiv avsikt. Vi tyckte båda att det var bra gjort att hon vågade stå upp för den hon var, och hur hon ville klä sig.
   Hon satte sig ganska långt bak i bussen, så vi såg henne inte längre framför oss. Men istället hörde Matilda när några tonåringar i vår ålder sa ett ord till henne, då jag var i andra tankar för att lyssna. De sa "Stick!" till tjejen, så hon hade inget annat val än att resa på sig och sätta sig någon annanstans. Det gjorde hon med ett följt "Bra" ifrån den person som tvingat henne att flytta sig.
   Det får en rent ut sagt att bli förbannad hur en människa kan bli behandlad utan anledning! Hon hade inte gjort dem någonting ont när de tvingade henne att lämna sin plats i bussen. Har aldrig hört på maken till en så dålig stil!

Jag kan börja med att berätta om en artikel jag en gång läste. Den handlade om märkeskläder och arbetande barn i andra länder. Vad hon som informerade oss försökte berätta var att den största delen av våra kläder består av barnarbete. Därför ville hon säga oss att istället bära märkeskläder, för att förhindra att barn utnyttjas. Jag blev påverkad över hennes ord och talade därför med min mamma om saken, eftersom jag är väl medveten om att det vi bär oss inte tillhör något speciellt märke. Hennes ord förblev starkare än texten jag tidigare läst. Hon sa att en stor del av marknadsföringen om märkeskläder är bluff. Många ger budskap om att tillhöra ett speciellt märke (även i Sverige), när så många inte gör det. Därför gör det ingen större skillnad mellan kläder i dagens läge, menade hon. Förutom priset, förståss.
   Många vet vi att märkeskläder i många fall kan anses som modernare eller snyggare än de andra, men är det egentligen någon skillnad mellan ursprung och kvalitet? Kvalitet är ju ändå viktigt om man ska betala stora summor pengar för ett klädesplagg, det tycker åtminstone jag. Men kan man lita på märkeskläder mer än andra? Finns här kanske någon mer erfaren människa som vet (?), för jag har nämligen aldrig annars tyckt att olika märken någonsin spelat någon roll. Jag kan hitta väldigt fina kläder på t.ex. Tradera.com, eller är det viktigt att det kommer ifrån en modern klädbutik? Jag tycker att även att begangnade kläder kan vara snyggt, och det är ju bra för miljön att återanvända det som ännu fungerar.


Är det snyggare och bättre att bära märkeskläder, och måste det komma ifrån nya klädaffärer?

Ända sedan jag var liten så har jag brunnit för intresset att skriva. Jag var till stor del inte så duktig då, men ändå lite över medel. Så jag fortsatte att skriva mina halvdåliga sagor, fortfarande med hopp om att en dag bli författare. När jag var för liten för att skriva så berättade jag istället historier för mamma och pappa, men de tog aldrig slut, så i slutänden så somnade mamma istället (ja, det har verkligen hänt). Det är ju svårt att hålla sig vaken när någon pratar i evigheter, och inte heller kommer till någon poäng.
    Så kvar ligger drömmen om att ge ut en alldeles egen bok. Det enda hindret att skriva är nog för att skolan börjar nu, och det brukar innebära att jag inte riktigt kommer att ha tillräckligt med tid för det. Men man får åtminstone lite fritid över till det roliga! Som att skriva i den här bloggen t.ex., det är ju roligt.


Nu skriver inte jag så här pass mycket då, men...

Just nu befinner sig blandade känslor inför skolstarten på tosdag. Och med skola menas läxor, stress, höga krav och plugganden. Men, trots det, finns mer variationer där än vad jag åstakommer här hemma. Därför kanske det blir ganska bra ändå. Man måste ju försöka se det positiva i situationer. Ser man det negativa så mår man ju bara sämre, eller hur?
   Ibland så får man den känslan att allt slit inte lönar sig, men i slutänden, när man får tillbaka betyget, så känns det hela så annorlunda. Då har allting plötsligt varit värt det. Det är nog en av de största anledningarna till att man faktiskt fortsätter plugga. Därför vill jag bara säga till alla de människor som inte orkar att bry sig om skolarbetena: Kämpa på nu, så får du slitet betalt tillbaka tio gånger fallt senare! Och är det inte skönt att veta att man har en säker framtid?


Det svåraste med att börja skolan igen är för min del att behöva ändra mina sovvanor så pass mycket. Jag är van vid att vakna ca kl. 10-11.00-tiden nu.

Nu är det tävlingsdags! Priset är Lypsyl lip balm Original, värde 14 kr (eller 13,90).

   Alla personer är välkomna att delta och allt ni behöver göra för att tävla är att:

1. ge mig din e-postadress, som ni skriver när ni kommenterar ett inlägg.
2. skriv "tävling" på kommentaren, bara så jag vet att ni vill vara med och tävla.

När du gjort det så väntar jag till tävlingens slut, då jag rättvist lottar ut en vinnare. Till vinnaren skickar jag då ett e-postmeddelande och ber om dess adress så att jag kan skicka iväg priset till rätt hem.
   Obs! Får jag inget svar ifrån vinnaren på tre dagar så lottas en ny vinnare ut.

För er som inte äger eller vill ge ut sin e-postadress kan istället skriva sin hemadress direkt på kommentaren.

Tävlingen avslutas efter den 31 Januari 2009.

 
Att delta är helt gratis och kommer inte ens att kosta dig ett öre!

Idag tog jag chansen att börja arbeta inför mitt nyårslöfte. Ska man vara sund så innebär det mer än att bara äta nyttigt, det behövs också motion. Och det är precis vad jag tänker skaffa mig! Vad jag gjorde idag var att följa med pappa till gymmet där jag tränade mig svettig och trött. Tyvärr har jag däremot inte tillbringat värst mycket tid utomhus för att bli av med de mörka skuggorna jag har under ögonen, men tro mig; det kommer!
   Om man tar sig tid att lära känna mig så inser man att jag gör det jag verkligen bestämt mig för, om det inte påverkar negativt på min omgivning. Och i det här fallet gör det naturligtvis inte det, så ingenting kan stoppa mig ifrån att kämpa vidare.


Att hålla sig borta från godis har aldrig varit det svåraste när man ska bli sund, då är det bara att sno ihop en smoothie och njuta av nyttigheterna!

De flesta människor är redan så kloka att denna text kan anses onödig att läsa, men för er som faktiskt tar tillvara på chansen att ljuga när ni behöver: Snälla, läs denna text!

I övrigt kan jag berätta att jag egentligen har ett ganska hett temprament, men vad som gör mig till en brinnande flamma är när någon ljuger för mig bara för att rädda sitt eget skinn. Däremot kan jag tolerera en del vita lögner, med måtta såklart. I många fall kan det kännas okey att låta andra vrida till orden lite grann för att inte göra någon ledsen, men det är högst som jag tolererar. Om man ljuger så ska det vara för någon annans skull, inte sin egen.
   Jag måste erkänna att jag ljugit många gånger då jag varit liten och oförtståbar för andras känslor, men du som läser detta är antagligen gammal nog att inse hur känslig en annan människa kan vara. Tänk dig in i en situation då en nära vän står framför dig och ljuger; då är du nog inte så glad.
   När jag menar att det kan vara godkänt att använda sig av vita lögner så är det om någon te.x. undrar spontant hur maten de bjudit på smakade. I en sådan situation mår alla nog bättre att säga att det smakade gott, oavsett om det gjorde det. Men då en person ber snällt om ett ärligt svar, då tycker jag att det är värt att tala sanning, oavsett vad det hela handlar om.
   Om en människa kan känna var gränsen mellan rätt och fel ligger så ökar också chansen för att också vara en god vän. Man talar sanning för att bevara vänskap mellan människor så att fred och vänskap kan växa, och för att misstag inte ska få chans att upprepa sig. Håller man det så har du den största anledningen till att få förtroende.