Rebban

Imorgon gäller den skriftliga delen av Nationella provet i svenska. Jag är förvånad att jag kan ta det så pass lugnt som jag gör, trots att jag känner mig som en bomb som snart kommer att explodera av stress.
   Svenskan är väldigt viktig för mig, jag vill verkligen inte sänka mitt betyg i det ämnet. Om jag inte sänker så kommer jag ändå att känna mig så besviken på mig själv. "Jag vet att jag kan göra bättre", känner jag alltid efter någonting jag inte känner mig fullt nöjd med. Men varför gör jag det inte bättre då, om jag verkligen kan?
   Egentligen borde jag sitta och fundera just nu, på vad jag kan få i uppgift att skriva imorgon. Men ändå sitter jag här nu och skriver.

 
Temat till skrivuppgiften vi imorgon måste skriva är natten.

Ikväll har jag inte varit mig själv, mitt temprament har varit ovanligt högt, och jag har blivit irriterad av det minsta lilla störningsmoment. Det är inte så jag mår bra utav att vara, så just nu mår jag inte så bra. Men jag ska inte klaga, det är säkert många tonåringar i Sverige som sitter och stressar för samma sak som jag just nu. Så jag kan väl ingenting annat än hoppas på att det går bra för dem och mig själv imorgon.

Önska mig lycka till, snälla!