Rebban

I morse vaknade jag med ögonen fyllda av tårar. Jag hade drömt en av de hemskaste drömmarna i mitt liv! För er som aldrig drömt någonting liknande hemskt kanske har svårt att förstå, men jag ska ändå försöka att förklara.

I början av drömmen så var det hela ingenting allvarligt, men genom tiden som gick så ökade verkligheten. Det första jag såg i drömmen var en kvinna bråka med en okänd man, de skrek och var arga. Och så plötsligt drar hon upp en gammal yxa, och svingar den emot en person som oskyldigt sitter på en säng bakom henne. Yxan träffar hans huvud och ger honom ett maffigt sår som blöder kraftigt. Ungefär då inser jag också att jag befinner mig i mitt eget hus, och att det varit min pappa som blivit skadad. Men när jag talar med min mamma om det så tycks hon inte ta det hela så seriöst. "Det finns ingenting att göra åt..." sa hon bara. Men jag lyssnade inte, sprang bara runt i huset och försökte inse vad som hände. Med tankarna i huvudet att pappa var döende bara ökade, och sorgen trappade långsamt uppåt tills jag bröt ut i gråt. Det var då jag vaknade, under all stress och tårar.
   Jag var äntligen vaken, och kunde höra pappas röst utanför dörren till mitt rum. En sådan lättnad! Jag reste mig upp ifrån sängen och gick ut. Framför mig ser jag pappa, så jag går dit och ger honom en kram.

Jag brukar inte se saker på det viset annars, men utan honom, mamma och min bror Robert så vore livet så tomt. Det får mig att fundera; kanske drömmer man ibland för att hjärnan ska påminna en om att inte ta det för givet att de för alltid finns där. Det finns ju alltid risker att någonting hemskt kan hända. Men förhoppningsvis är det någonting som inte kommer att hända på en väldigt lång tid framöver.