Rebban

Igår så hade vi precis fått en svenska-uppgift, då jag satt och funderade vad jag skulle skriva till läxan. Jag hade tänkt mig att skriva en spökberättelse, eftersom det också skulle förknippas med natten. Så därför satte jag mig till rätta och började tänka. Tankarna flöt på, och berättelsen i mitt huvud utvecklades ifrån steg till steg emot det bättre. Jag kunde med rinnande ord beskriva början av en berättelse, utan onödiga tankestopp eller störningar. Fantasin bara rullade förbi, och jag kunde känna spänningen av mitt egna påhitt.
   Vid sidan om det hela så hade jag en bild i mitt huvud hur stolt min lärare, Bosse, skulle ha varit om han hört eller läst det jag alldeles då fantiserade ihop. Jag var så glad, för aldrig tidigare har jag varit med om ett sådan flyt. Min koncentration var bättre än någonsin och jag var så lycklig. Om jag skrev ner det i uppgiften så skulle jag få ett klart MVG!
   Men så kom plötsligt Bosse gåendes i korridoren, lektionen skulle börja. Glad, som jag var, gick jag till min plats i klassrummet. Men när jag försökte fortsätta min bra idé så var allt som bortblåst. Allt jag tidigare tänkt ut hade försvunnit ur mitt huvud, och omöjligt var det för mig att börja om. Allt jag mindes var bara grunden, och alla detaljer jag lagt på plats i mitt huvud var nu utspridda. Det var en sådan besvikelse... Men jag sörjde ändå inte, jag hade ju trots allt upplevt någonting alldeles nytt, och det bara via min egna fantasi! Det gör mig fortfarande glad att veta att jag kunnat åstakomma någonting sådant. Men jag har också lärt mig någonting extra: Att alltid anteckna ner användbara tankar.

 
Berättelsen jag fantiserade om handlade delvis om grenar, så jag tänkte att det kunde vara passande som bild.