Förföljelsemani...?
Om nätterna ligger jag och pinas i min säng, osäker och rädd för att sova. Jag kan inte riktigt förklara varför, men en obehaglig känsla säger mig att jag inte är ensam i rummet. Ofta lyssnar jag till mitt "sjätte sinne" och ger vika för den rädsla jag känner. Hela tiden ligger jag och tänker på om någon är nära, kanske ligger under min säng och väntar på att jag sticker ut handen, så att den kan gripa tag i min handled och dra mig ner. Men samtidigt så får man ju tänka på sitt förnuft, som säger att det hela bara är fantasier. Sådant var ju något man var rädd för som ett litet barn.
Tidigare hade jag också väldiga problem med känslan som sa att man aldrig var ensam, men då i ett värre fall. Jag kunde inte stanna ensam hemma, för att någonting inuti mig spelade mig ett spratt. Det hela slutade i gråt, jag trodde ju att en mördare gömde sig i huset för att döda mig. Mer om det finns inget mer att säga, jag hade en väldigt livlig fantasi. Men nu var det så annorlunda. Nu är det bara på kvällarna som jag får den känslan, då alla sover tyst, men jag ligger vaken om natten. För det första kan jag ändå berätta att det inte handlar om mörkret, det är något jag inte längre är rädd för. I det är jag ibland, till och med, tryggare än i ljuset.
När någon är nära så försvinner plötsligt känslan, men så fort de går så kommer den tillbaka. Men som sagt är det bara på kvällarna, varför vet jag inte säkert, men en chansning är att jag blir skrämd utan kontroll över mina ögon. Anledningen till det är att jag inte ser, för jag har egentligen linser under dagarna. Så fort jag tar av dem så blir allt jag ser så suddigt. Så suddigt att jag inte kan se vad som är framför mig, bara det som är riktigt nära. Kanske är det också det som trycker på om kvällarna, att inte kunna se klart nog för att avgöra vad jag tittar på? Skulle någonting ske det ögonblicket så är jag ju faktiskt chanslös emot det som händer. Utan sina ögon kommer man ju inte långt, för dem som är van att kunna se.
Det hela som jag nu har beskrivit är nästintill allt jag vet. Kan man kalla det en släng av förföljelsemani, eller är det här någonting helt annat?
Nu känner jag kanske inte riktigt som den här bilden visar, men den är ju faktiskt lite humoristisk också.
Tidigare hade jag också väldiga problem med känslan som sa att man aldrig var ensam, men då i ett värre fall. Jag kunde inte stanna ensam hemma, för att någonting inuti mig spelade mig ett spratt. Det hela slutade i gråt, jag trodde ju att en mördare gömde sig i huset för att döda mig. Mer om det finns inget mer att säga, jag hade en väldigt livlig fantasi. Men nu var det så annorlunda. Nu är det bara på kvällarna som jag får den känslan, då alla sover tyst, men jag ligger vaken om natten. För det första kan jag ändå berätta att det inte handlar om mörkret, det är något jag inte längre är rädd för. I det är jag ibland, till och med, tryggare än i ljuset.
När någon är nära så försvinner plötsligt känslan, men så fort de går så kommer den tillbaka. Men som sagt är det bara på kvällarna, varför vet jag inte säkert, men en chansning är att jag blir skrämd utan kontroll över mina ögon. Anledningen till det är att jag inte ser, för jag har egentligen linser under dagarna. Så fort jag tar av dem så blir allt jag ser så suddigt. Så suddigt att jag inte kan se vad som är framför mig, bara det som är riktigt nära. Kanske är det också det som trycker på om kvällarna, att inte kunna se klart nog för att avgöra vad jag tittar på? Skulle någonting ske det ögonblicket så är jag ju faktiskt chanslös emot det som händer. Utan sina ögon kommer man ju inte långt, för dem som är van att kunna se.
Det hela som jag nu har beskrivit är nästintill allt jag vet. Kan man kalla det en släng av förföljelsemani, eller är det här någonting helt annat?
Nu känner jag kanske inte riktigt som den här bilden visar, men den är ju faktiskt lite humoristisk också.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Du behöver inte vara rädd! Jag är fortfarande din mamma och kan jaga iväg "spöken"! Hi hi!
Trackback
