Roffe väntade i timmar
I samband med att jag bestämde mig för att bli kvitt mina mörka ringar under ögonen så tog jag mig en promenad och stickade. Jag gick längs vägen då jag upptäckte att min två katter Frasse och Roffe följde med mig.
"Nåja", tänkte jag. "Visst får de följa med!" Jag visste att de inte skulle stå till besvär, snarare motsatsen. Allt de gjorde var att busa och vara snälla, och att de följde mig var bara en del i leken.
Så fortsatte jag att gå, stickandes för mig själv. Jag tittade bakåt ibland för att se om de var med, och det var de tills de till slut gav upp och stannade vid "Linnéas hus". Men jag fortsatte gå som vanligt...
Till slut kom mamma och pappa och hämtade mig när de väl var på väg hem ifrån jobbet, så jag fick åka med dem i bilen hem.
När vi kom hem så hade redan Frasse tagit sig dit, men Roffe var fortfarande ute. Det hade gått en tid, så det var inte förvånande att han tagit sig hem före mig. Det var snarare förvånande att Roffe inte tagit sig hem tillsammans med Frasse.
Jag och pappa följde med mamma och Robert till deras bågskytteträning och när vi kom hem så fanns det fortfarande ingen skymt av Roffe, och det hade gått timmar sedan promenaden. Vi blev bekymrade och satte oss i bilen för att leta efter honom.
När vi åkte bil till stället där jag såg honom sist (Linnéas hus) så stannade vi för att ropa efter honom. Då hörde vi ett plötsligt jamande, och se! Där var han.
Han gosade efter flera timmars väntan (jag dök ju aldrig upp på väg hem från promenaden, för jag fick ju skjuts tillbaka), men så fort vi körde iväg med honom i bilen så blev han orolig. Men vi var snabbt hemma då han fick smaka på godis och träffa Frasse. Och på tal om Frasse; varför lämnade han Roffe där helt ensam?!
Stackars Roffe... Där satt han och väntade i timmar på att jag skulle återvända när Frasse hade lämnat honom ensam på ett område han inte brukar vara.
Roffe är en väldigt liten och osäker katt, så man har anledning att vara oroad när han gör någonting mot det normala. Då kan någonting ha hänt, för det är inte säkert att han vågar allt. I detta fall vågade han inte ta sig hem utan hjälp...
"Nåja", tänkte jag. "Visst får de följa med!" Jag visste att de inte skulle stå till besvär, snarare motsatsen. Allt de gjorde var att busa och vara snälla, och att de följde mig var bara en del i leken.
Så fortsatte jag att gå, stickandes för mig själv. Jag tittade bakåt ibland för att se om de var med, och det var de tills de till slut gav upp och stannade vid "Linnéas hus". Men jag fortsatte gå som vanligt...
Till slut kom mamma och pappa och hämtade mig när de väl var på väg hem ifrån jobbet, så jag fick åka med dem i bilen hem.
När vi kom hem så hade redan Frasse tagit sig dit, men Roffe var fortfarande ute. Det hade gått en tid, så det var inte förvånande att han tagit sig hem före mig. Det var snarare förvånande att Roffe inte tagit sig hem tillsammans med Frasse.
Jag och pappa följde med mamma och Robert till deras bågskytteträning och när vi kom hem så fanns det fortfarande ingen skymt av Roffe, och det hade gått timmar sedan promenaden. Vi blev bekymrade och satte oss i bilen för att leta efter honom.
När vi åkte bil till stället där jag såg honom sist (Linnéas hus) så stannade vi för att ropa efter honom. Då hörde vi ett plötsligt jamande, och se! Där var han.
Han gosade efter flera timmars väntan (jag dök ju aldrig upp på väg hem från promenaden, för jag fick ju skjuts tillbaka), men så fort vi körde iväg med honom i bilen så blev han orolig. Men vi var snabbt hemma då han fick smaka på godis och träffa Frasse. Och på tal om Frasse; varför lämnade han Roffe där helt ensam?!
Stackars Roffe... Där satt han och väntade i timmar på att jag skulle återvända när Frasse hade lämnat honom ensam på ett område han inte brukar vara.
Roffe är en väldigt liten och osäker katt, så man har anledning att vara oroad när han gör någonting mot det normala. Då kan någonting ha hänt, för det är inte säkert att han vågar allt. I detta fall vågade han inte ta sig hem utan hjälp...
Kommentarer
Trackback
