Rebban

Det är vid dessa "matlösa" tillfällen som man önskar att man hade en chokladkaka i handen, men så typisk som det kan vara så har jag ingen sådan just nu...
   Säg mig; blir man inte bara för sugen på choklad när man ser detta?
 
Mmm... Marabou.
   Vilken chokladsort tycker du är godast?

- - -

Jag hittade choklad hemma, och gissa hur glad jag blev! Även om jag inte hittade en chokladkaka så hittade jag en chokladrulle, vilket mer än duger för mig!  

Kalla mig "mammagris", men jag saknar mamma! Hon kommer att reta mig när hon kommer tillbaka och läser detta, men jag ska vara helt ärlig. Och förresten har hon nog redan insett att jag vill ha hem henne, trots att jag såg henne redan i morse.
   Ja, jag är väldigt beroende av mina föräldrar när de är borta. Men ni ska veta att jag klarar mig bra när jag måste, men just nu har jag ingenting annat att tänka på. Varför kan hon inte bara lämna den där bågskyttetävlingen och åka hem?!

 
"Det är bara en bågskyttetävling - kom hem istället!"

Vad svalkar bättre än ett glas kall, god mjölk?
   Just nu dricker jag lite oskyldig mjölk, för att förhoppningsvis lugna ner mina starka känslor. De har flödat runt mig idag, så det enda settet att behärska dem är att ta det lite lugnt. Jag får väl helt enkelt göra någonting liknande som det klassiska ordspråket säger istället: "Ta't lugnt! Ta en Toy!" Men i detta fall får mjölken ersätta Toy-tuggummit...

 
Kalla mig Fantomen, för jag älskar mjölk minst lika mycket som honom!

Nu har äntligen glasögonen jag väntat på blivit hämtade. Och aldrig har jag sett så här bra på åratal! Jag har ett brytningsfel i ögonen som innebär att jag inte kan se fullt bra i linser, men med glasögon ser jag utmärkt!
   Nåja. Hur tycker du att jag passar i dem då?

 
Här är jag som jag ser ut som vanligt...

 
...Och här är jag med de nya glasögonen.
   Du kan inte ana hur skönt det är att se detaljerat efter flera år med smått suddig syn...

I flera bloggar har jag fått syn på detta märke av glassar! Men det som frustrerar mig så väldigt är att jag aldrig någonsin ens sett skymten av någonting sådant i våra egna affärer här i Ockelbo, för annars hade vi säkert redan ha köpt hem det. Och det är därför jag "lider" av glassbegär, för att det man inte vet hur det smakar tror man är lika gott som utseendet säger att det är. Så ser det gott ut så tror man såklart att det är det också!
   Hjälp mig, snart äter jag upp min dataskärm om jag inte får i mig någonting sött...!

 
Mums, så gott det ser ut...

I en period nu så har jag haft influensan som fastklistrad på min rygg, och likaså den jobbiga hostan som medföljde. Men nu kan jag glatt säga att jag är på väg ifrån det, trots att min hemska röst delvis är kvar. Jag har ju åtminstone inte en rinnande näsa längre, och halsen värker knappt. Så just nu känner jag mig mer frisk än vad jag gjort under hela lovet!
   Nu behöver jag inte längre fortsätta med mina Panodil-tabletter på ett tag heller, och förhoppningsvis kan jag hinna njuta lite extra av lovet innan det tar slut.

 
Häromdagen hade jag 39.4 i feber.

För att vara syskon så gick jag och min bror, Robert, att umgås väldigt bra tillsammans. Vi var till och med så bra vänner att vi förblev bästisar i flera år. Vi lekte ofta och mycket.
   Här nedanför följer två gamla bilder på oss som små. Båda är tagna 2004 eller tidigare:

 
Här är jag och Robert på bild med två av våra favoritgosedjur, Pingo och Hobbe.
   Som liten lekte jag alltid med gosedjur tillsammans med Robert, och vi hade väldigt roligt med dem i flera år. Tillsammans bar vi våra favoritgosedjur överrallt, och med dem hittade vi på våra egna lekar att underhålla oss med. Vi levde oss riktigt in i leken, och vår fantasi flödade för fullt när vi stojade runt tillsammans.

 
Här leker vi tjurfäktning. Robert är tjuren och jag är matadoren.
   Fråga mig inte varifrån vi fått idén att leka tjurfäktning, för det kan jag kan tyvärr inte svara på. Men antagligen hade vi väl sett på Ferdinand en gång för mycket.

Från och med idag är det nya regler på min blogg!
   Nu har jag själv bestämt att inte publicera ut kommentarer som inte hör med ämnet på min blogg att göra, som t.ex. svar på mina frågor till deras blogg. Men det betyder inte att jag inte tänker läsa det som skrivs eller uppskatta svaren, utan att jag bara inte tycker att det är passande i det sammanhanget, så det låter jag ligga kvar i mitt kommentar-arkiv istället.
   Bara så ni vet. Men fortsätt som ni brukar så blir allt bra! Och det är bara att fortsätta att svara också, för nu kan jag hålla bättre ordning och reda på kommentarerna.

Det är konstigt, för när jag ställde mig på vågen i morse så hade jag förlorat vikt på bara några få dagar. Det stod att jag nu vägde drygt 1,5 kg mindre, eller 2 kg (beroende på hur man stod på vågen).
   Men nu är inte problemet att jag gått ner i vikt, utan sättet hur det gått till. Jag har nämligen haft influensan ett tag nu, och det måste vara anledningen till det. Och att i min ålder gå ner så snabbt med min vikt  p.g.a. en sjukdom är nog inte så hälsosamt. För jag har inte heller ätit annorlunda ifrån tidigare (snarare mer) eller haft möjlighet att röra på mig nu när jag är sjuk, så den enda förklaringen ligger ju i influensan.

För första gången någonsin har jag tilldelats ett "award" (pris) för bloggande. Jag känner mig mer än djupt hedrad och stolt, för man känner sig också extra smickrad när priset går till "spridaren av kärlek"-bloggare.
   Därför står jag virpi i stor skuld, som gav mig denna fantastiska utmärkelse. (Tack!)

 
Besök virpis blogg här: http://virpi.blogg.se/index.html

Nu är det meningen att jag helst ska fortsätta att ge ut utmärkelser till andra glada bloggare, men ett problem uppstår då när jag inte känner så många, i princip bara virpi. Därför hoppas jag att det går lika bra att det inte blir några speciella utmärkelser, för inte får man väl fortsätta ge award till den som gav priset till en från första början...?

Äntligen är det Sportlov, vilket innebär hela 9 dagars ledighet! Och jag har också bestämt att ta del av ordet Sportlov, för då är ett perfekt tillfälle att motionera och laga mer nyttig mat. Men det gäller inte än, för nu sitter jag nämligen med en köpt pizza snett framför mig. Nyttigheterna får börja imorgon igen, för just nu har jag godisdag!
   Sportlov framför sig och pizza i huset, kan det bli bättre?

 
Min favorit-pizza är Vesuvio. Vilken är din?

Jag insåg för ett tag sedan att jag faktiskt inte skrivit så mycket om en del saker, t.ex. som hur Alla hjärtans dag och det Nationella provet i svenska gick. Så därför skriver jag en liten sammanfattning om det nedanför:

Alla hjärtans dag:
   Jag trodde till en början att det skulle sluta i kras, men dagen fick en plötslig vändning och visade sig resultera som en lyckad dag, trots allt.
   Jag bakade länge för att få fram så mycket godsaker som möjligt, vilket blev gelétårta och vaniljhjärtan. Och ovanpå det hela så hade jag också köpt geléhjärtan, en stor favorit i vår familj. Det blev alltså gott att äta framför TV:n med Melodifestivalen på.

Jag ska ge dig en kort inblick om min normala vardagsmorgon innan skolan.

Allt börjar med att jag vaknar upp, och med min suddiga syn går jag mot toaletten. Efter mitt låååånga toalettbesök (jag har bakterieskräck och det tar då drygt 20 minuter för mig att gå på toa) så kan jag sätta på mig linserna, så att jag kan se riktigt, trots att min syn försämrats på sistone.
   Sedan går jag mot köket för att äta frukost, då jag återigen inser att klockan svikit mig under mitt långa toalettbesök. Då är det bara att kasta i sig frukosten, springa till mitt rum för att leta efter kläder, vilka jag antagligen inte kan bestämma mig för efter första titten, så jag fortsätter att springa till toalettrummet för att borsta tänderna. Och med tandborsten i munnen så återvänder jag till min garderob, och denna gång måste jag ju välja vad jag ska ha på mig.
   Vid denna tid har jag antingen väldigt bråttom, eller så står redan taxin utanför och väntar på mig. Det är inte roligt för någon av oss, varken för taxichauffören eller mig.
   Ni kanske undrar varför jag inte går upp tidigare, och lägger mig tidigare på morgonen istället. Jag har försökt, men då går allting i "slow-motion" istället, p.g.a. min sömnbrist. Det är så svårt att ändra sovvanor!

Om jag frågar er var ni tycker att den största delen av tiden försvann, så kommer ni naturligtvis att svara "när du gick på toaletten". Ni har säkert också era stress-problem, men för min del börjar jag bli utmattad. Att gå på toa så länge är mer än vad jag hinner med (särskilt på morgonen).

Igår bestämde vi oss för en rolig sommarutflykt vi ska göra under sensommaren i år, då det finns bär att plocka i skogen. Vi ska nämligen få laga vår egen mat  av begränsade råvaror, vilket innebär att bär kan stå till stor hjälp. Vi får fiska vår egna mat och baka vårt egna bröd. Det är vad jag kallar utomhusliv!
  Allt det ser jag såklart fram emot, men det enda problem som står avgörande är min bakterieskräck. Jag menar: Jag måste ju bajsa i skogen när vi är där. Och det är inte trevligt! Sist jag tvingades göra det så kröp det flugor runt arslet på mig. Och som sagt: Det är inte trevligt!

 
Vi ska under camping-utflykten att få bo i tält, vilket låter mysigt. Men ännu mysigare är det med en varm brasa om kvällen, någonting jag hoppas att vi får göra.

Idag upplevde jag en av de tillfällen man tycker är de värsta i sitt liv. Usch och fy! Stress är så jobbigt.
   Allt började med att jag skulle till idrotten. Jag var precis i tid dit, så jag borde ha sett skymten av mina klasskamrater i omklädningsrummet innan de sticker ner till gymnastikrummet (de är lite snabbare än mig).
   Men när jag väl var där så var det tomt. "Nåja, de har väl hunnit ta sig dit lite tidigare den här gången", tänkte jag och var på väg att gå och byta om. Men så plötsligt kom sjuorna ifrån gympasalen, vilket var underligt eftersom mina klasskamrater då brukar stanna i omklädningsrummet tills de lämnat gymnastiken. Konstigt...
   När alla sjuor befann sig i omklädningsrummet så gick jag därför och tittade efter mina klasskompisar i gympan, men ingen var där! Jag blev då plötsligt stressad. Hade sett fel på schemat? Vilken lektion var det då? Hade jag gått fel? Vart skulle jag gå?
   Snabbt så sprang jag därför till mitt skåp, där mitt schema låg. Så där försäkrade jag mig om att jag faktiskt sett rätt, det var idrott! Men varför var då ingen där?
   Då sprang jag tillbaka till gympan, och denna gång påmindes jag om att jag kanske borde se på lappen som vår lärare varje gång tejpar på ytterdörren. Den har vi för att veta vart vi ska vara, men eftersom vi inte behövt använda oss av den på länge så hade jag helt glömtbort den! På lappen stod det att vi skulle vara i "Bionärhallen", en gymnastiksal ca hundra meter därifrån.
   Så jag fick återigen springa. Springa, springa och springa. Jag flåsade, men var tvungen att fortsätta springa. När jag äntligen var framme så var det bara att direkt att byta om. För allt detta springande så hade jag ändå gjort allt strul ganska snabbt. Och inte hade jag egentligen hoppat över en del av idrotten, för det där springandet var mer idrott än jag annars brukar ha på idrottstimmarna i skolan!


Jag kan enkelt sammanfatta hela händelsen med: Gå dit, springa tillbaka, springa tillbaka, springa vidare och byta om.

Efter en stunds väntade dök taxin upp för att hämta mig. Det var skönt att sätta mig i värmen och känna den lättnande känslan av veta att mitt Nationella prov var avklarat (detta hände i torsdags).
   Då skulle chauffören köra en gammal man innan han kunde köra mig hem, så vi hämtade upp en gubbe från systembolaget. Han hade köpt lite vin som hann höll i handen och talade med någon annan äldre man medan han klev in i bilen.
   Han var minst sagt fräck i munnen, för ut flög det svordomar titt som tätt. Han var högljudd och talade om det ena och det andra. Han nämnde till och med någonting om min grannes jobb...
   Man skulle kunna tro att han var full såsom jag beskriver honom, men det skulle förvåna mig om han faktiskt var det. Han luktade nämligen inte sprit, någonting jag skulle känna doften av på tio mils avstånd (OK, jag kanske överdrev... Men åtmistone tre meter)!
   När taxin rullade vidare så började det pipa i bilen, varefter gubben undrade vad det var som lät. Han hade en kraftig dialekt och talade någonting liknande som detta: "Va e de som blinker?" Man skulle kunna undra vad "blinker" betyder, men i sammanhanget förstod jag att det menades med "piper". Så taxichauffören svarade att ljudet kom ifrån bilen, eftersom han inte satt på sig bältet. Men han brydde sig inte, utan sa att den fick fortsätta pipa tills den gav upp. Men varför kunde han inte bara ha tagit på sig bältet så vi slapp det irriterande ljudet?
   Och så började han pladdra om alla dessa "värdelösa" lagar som poliser lägger ner tid på, när det finns så många andra hemskare brott att bry sig om. Men om alla vore som honom så skulle antagligen fler människor ha dött i bilolyckor, för tänk så många liv som bilbältet faktiskt har räddat genom åren!
   Plötsligt svängde vi in vid en mack, och gubben klev ut. Chauffören vände sig om mot mig och sa: "Han skulle visst handla någonting på vägen först." Till slut så döck gubben slutligen upp, nu med en Expressen i handen.
   Äntligen var vi framme vid gubbens hus. Han var (som sagt) underlig, men också mycket artig. Han tackade så hjärtligt för skjutsen och vi körde iväg. Jag tyckte inte att gubben varit dum, snarare motsatsen. Han var trevlig och pratglad, men lite virrig bara.


Egentligen har inte Kronblom någonting med det här inlägget att göra, men eftersom både han och gubben jag skriver om faktiskt är gubbar så får det duga.